Om Ankibells

Hej!

Jag som håller på med AnkiBells heter Annika Sjöberg och bor i Nol med min man. Nol är ett litet samhälle som ligger ca 2,5 mil norr om Göteborg.

Jag har haft katt sedan den dagen jag flyttade hemifrån och jag älskar katter. Risken finns att när jag blir gammal kommer katterna ta över mitt liv. Jag kommer bli en galen tanten som har huset fullt med katter :-)

 

Sedan jag flyttade hemifrån har vi haft huskatter men våren/sommar 2009 började jag fundera på att skaffa mig en raskatt och börja lite smått med utställning och avel. Det tog inte lång tid innan jag upptäckte att det var en Ragdoll jag ville ha.

 

Såg en annons och de här blå ögonen i det vita ansiktet gjorde mig totalt såld. Jag såg min blivande katt. Bell.

Jag ville bara ha henne och så blev det.

 

På min andra utställning följde min man med och då såg han en stor vacker Maine Coon och då var det kört. Nästa katt blev en Maine Coon hane och då hittade vi en smoke hane som vi förälskade oss i . Det blev vår lille Gruff. Tyvärr smet han ut genom dörren en dag och försvann. Vad vi letade, vi satte upp lappar och ropade och ropade men tyvärr tror vi att räven tog honom. I samma veva som han försvann såg vi flertal med rävar i vårt område.

Gruff fick en kull innan han försvann och därifrån fick vi Hobbe. En underbar han katt som tyvärr fick en tumör i mellan örat och gommen, vi var tvugna att avliva honom. Jättejobbigt.

 

Jag ville ju avla även på Maine Coon så vi hittade två tjejer på sju månader i Stockholm området som vi åkte och köpte. Klara och Tiara som blev våra nya familjemedlemmar.

Jag köpte dem med hjärtat inte med hjärnan. Båda tjejerna var väldigt skygga och inte direkt vana vid att hanteras av folk. Jag försökte ställa ut dem men de var livrädda, båda två. Jag tog beslutet att inte utsätta dem för det någon mer gång. När jag köpte dem var de sju månader och de är fortfarande lite skygga men väldigt nyfikna. Jag tog en kull på Tiara men sedan drabbades hon av kraftig allergi och då beslöt vi att kastrera henne. Tiara blev aldrig "normal", hon har haft problem i hela sitt liv men vid 6 år ålder lät vi henne somna in. Tror att hon har det bättre nu.

Vi parade Klara flera gånger men det tog sig aldrig så när hon var tre år kastrerade vi henne också.

 

Nu har jag bara min lilla tjej Cindy som inte är kastrat.

Cindy har jag ställt ut tre gånger. Första gången blev hon BIV och lovordard av dommaren men sedan var det inte lika roligt. Hon växte olika och var väldigt oproportionerligl.

Det är mycket bättre nu och om det tag ska jag prova med henne igen. Hon är en liten men otroligt söt och mysig katt.

Cindy har fått kullar och det har alltid blivit underbara bebisar.

 

Jag håller just nu på att leta efter en maine coon tjej. Vi får se när det dyker upp någon.